tuovineniida

Hej kära blogg :P
Detta inlägget kan bli långt eftersom jag nu ska berätta om den HEMSKA gårdagen!!

Dagen började som vanligt, gick till skolan hade lektion, sedan håltimma, plugga lite, och sen var det dax för lunch vid 11 . Jag var så hungrig och det var korvstroganoff, och såklart grönsaker. När jag och Sofia sätter oss ner för att äta tar jag först ngn korvbit och mm vad gott det var, sen till gurkan, och jag vet inte vad jag gör men skrattar väl till eller något och lyckas sätta gurkbiten i halsen :S Den var skuren som en halvmåne. Så hela den i halsen och jag försöker svälja och svälja men det går inte, och jag får bara mer och mer panik. Dricker massor med vatten och fortfarande sitter den kvar. Och sen säger Sofia, men gå och spy upp den då, så jag går raka vägen till toaletten försöker spy upp den jävla gurkbiten, men det går inte :S Det ända som kommer upp är allt vatten jag hade i magen. Fan och mer panik får jag.

Som tur är har vi "husläkarna" mitt emot skolan typ, så jag går dit så fort jag kan. Känner samtidigt hur svårt jag har att andas och hur det sticker i hela bröstet. Jag springer nästan för att det känns som jag är nära på att svimma. Jag vet inte om jag får för lite syre eller om det bara är paniken som gör det.
Men väl framme, kändes som det var längre dit än vad det egentligen är, så springer jag in, tar tag i första bästa sköterska, berättar med gråten i halsen vad som hänt och hon ropar på en läkare och säger, ta hand om henne.

När jag går in till läkaren kollar han ner i halsen på mig, ni vet så dem gör om man har ont i halsen, lyser lite och kollar.
 - Ne jag ser inget säger han, det är klart du har lite ont nu eftersom det suttit något där men det är ingen fara, du kan gå igen.
- Men jag har ju så svårt att andas och det sticker i hela bröstet säger jag.
doktorn - drick Lite vatten
Jag - okej, (och det gick bra) gjorde ont, men det gick ner.
Doktorn - a bara det jag ville se, att du kunde dricka, nu kan du gå.

Så jag gick som han sa därifrån. Men jag mådde fortfarande lika dåligt som när jag gick in där. Skulle det verkligen göra såhär jävla ont?
Jag ringde mamma och grät i full panik och sa att hon skulle komma och hämta mig. Men hon var på jobbet och kunde väl egentligen inte bara åka därifrån om det ändå inte var någon fara med mig. Men jag fortsatte gråta för fullt och sa hur ont det gjorde och hur det bara stack i hela bröstet när jag andades. Så mamma sa till mig att gå tillbaka. Men jag tyckte det var pinsamt. Jag kan väl inte gå tillbaka när jag precis gått därifrån.
Till slut sa mamma att hon skulle prata med hennes kollegor och kolla om hon kunde åka ner och hämta mig, och ringa mig snart igen.

När jag lagt på med mamma kände jag fortfarande hur ont jag hade, jobbigt att andas och hur yr jag var. Så jag bestämde mig ändå för att jag MÅSTE gå tillbaka.  Så jag går in, den här gången tar jag en nummerlapp. Som tur var gick det ganska fort tills det var min tur. Och när jag får komma in och berätta för hon i receptionen vad som hänt tar hon med mig direkt och säger bestämt att en läkare måste kolla på mig igen!!  

Så jag får gå in på ett rum direkt och läkaren kommer. Han ber mig ta av mig tröjan först så han kan kolla hjärta och lungor. Sedan kollar han också ner i halsen på mig, men ser ingenting. Men berättar att den här biten jag satt i halsen kan ha hamnat längre ner, och har man otur kan den åka ner i lungorna så dem måste beställa en ambulans direkt och köra mig till sahlgrenska sjukhus.
Då började jag gråta lite igen, för såklart blir man nervös. och samtidigt har man så jävla ont.

Medans vi väntar på ambulansen ska sköterskorna sätta en nål i armen på mig =/ FY FAN, jag som hatar nålar och allt det. Jag brukar alltid få ha bedövning en stund innan så det inte gör lika ont, men den här gången kunde vi inte vänta. Så dem börjar med att sticka i höger arm, och när nålen väl sitter i säger dem att den inte fungerar så dem måste sticka igen. USCH!! men vad ska man göra. Så dem sticker mig i vänster arm och där fungerar det. Men måste säga att det ändå gick förvånansvärt bra att sticka mot vad det brukar. Men det kan ju bero på att jag hade mer ont i halsen är vad sticker i armen gjorde.
Dem kollade även syresättning, och det var bra :)

Efter en stund kommer ambulansen. 2 ganska unga killar hämtar mig. Hur avslappnade som helst och går runt och skämtar om saker, så det gör ju att en själv blir mer lugn. När vi satt oss i ambulansen och åkt en bit börjar den ena sjunga till radion, och jag försöker ju att hålla mig för skratt så gott det går, för när jag skrattade stack det till ännu mer i bröstet.
Även i ambulansen kollar dem syret, fortfarande bra.

När vi är framme på sahlgrenska får jag först vänta lite, sedan är det en annan kille som kör vidare mig till öron, näsa, hals mottagningen. Där får jag vänta en stund igen, men kommer efter en stund in till en läkare. När jag satt mig där kommer även mamma som åkt ner så fort hon kunde till mig <3 .

Inne hos läkaren frågar hon igen, precis som alla jag träffade vad som hade hänt, hur jag mådde osv.. Hon berättar att hon ska köra ner en slang med en kamera på genom näsan ner i halsen. Så det gjorde hon, och det var ju mindre skönt ska jag tala om. Men även hon säger att hon inte ser något =/. Men det kan vara för att gurkbiten lagt sig längst med kanten och inte syns så bra, eller för att den åkt ner i ena lungan. Så det dem behöver göra nu är en lungrönken. Och hittar dem ingenting, (vilken är ganska säkert att dem inte gör, eftersom rönken bara visar hårda saker och en gurka är ändå ganska mjuk.) så måste dem söva mig och gå ner med en kamera i lungorna.

Efter detta ringer jag även Johan. Har inte vågat göra det tidigare eftersom jag inte ville oroa honom. 

Sen blir jag körd till en avdelning. Barnavdelningen eftersom jag fortfarande är under 18 år ;) . Där får jag vänta på att jag ska få bli rönkad. Pratar även här med älskling i telefon <3 och han vill komma ner till mig, men vi vet inte om det är någon idé om jag ändå snart får åka hem. Man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta. Kan ta 1 eller det kan ta 5 timmar, så svårt att veta =/ Men jag bad honom ändå vänta lite tills jag hade röntkats.
Och här på avdelningen satte dem även dropp på mig, och när dem skulle sätta i den nålen som dem satt i på hursläkarna ser dem att den inte sitter rätt, så hon får ta ut den och sticka igen =/ Men denna gången var det inge lika bråttom, så jag får iaf ha bedövning en liten stund. Sen kommer hon in och sticker mig, först i vänster hand, går inte, sen i höger arm, går inte igen, men hon försöker en gång till, till slut går det. Och sen tar hon även ett blodprov i fingret. usch för så många stick på samma dag :S


mitt fina rum:P


..

Till slut fick jag tid till rönken, och då var klockan 5 typ.
När det var klart fick jag vänta tills någon kom och körde upp mig till avdelningen igen.
Jag frågade även när jag skulle få reda på resultat av rönken, och det kunde ta väldigt lång tid sa dem, beror på när läkaren har tid att kolla på bilderna.

När allt detta vad klart var klockan vid halv 6 - 6. Och Jag pratade med min underbara älskling igen. Men fick reda på att besökstiden var fram till 7, och efter det får 1 vara där, eftersom det är barnavdelning. Men eftersom mamma redan var där skulle det bli lite dumt.

Efter ett tag så kom en sköterska in och sa, du ska sövas, dem såg inget på rönken och vill därför undersöka bättre. Jag skulle skynda mig nu när det fanns plats nere i operationsrummet. Men jag sa att jag bara ville åka hem!! Jag hade ju sett fram emot att jag kunde åka hem igår efter skolan eftersom jag idag skulle haft sovmorgon i skolan, och nu när inte Johan fick komma så tänkte jag skita i det här! För jag ville ju så gärna träffa honom. Ända dagen på veckan innan fredag jag kan göra det =/
Sköterska var förvånad och sa att hon skulle hämta läkaren. När hon kom och berätta om riskerna om det fanns något i lungorna så kände jag att det kanske var bäst att undersöka ändå.
Men jag gjorde det på ett vilkor, att jag skulle få åka hem samma kväll, för egentligen ville dem att jag skulle sova där en natt. Och det gick bra, så jag gjorde mig redo för att sövas och undersökas.

Vi åkte in i operationsrummet. Mamma var mer nervös än mig.
- Är du rädd Ida, detta kommer gå bra, var inte orolig.
- NEJ mamma, det är lugnt :P
Och sen satte de igång. Massor med folk var inne i rummet, 2 sjuksköterskor, 2 narkosläkare, 1 läkare. och mamma :)
Fick först det där äckliga man får innan man ska sövas som gör att man blir lite stel och yr och jävligt trött =/
Det tog en stund med sömnmedlet eftersom dem fick gå och blanda nytt.
När dem väl kom fick jag en spruta, god natt sa dem , m sa jag och somnade på några sekunder.

Jag drömde massa konstiga saker under tiden jag var sövd vet jag. Mins inte vad nu, eller typ att ngn drog mig i håret. Aja skit samma, men det första jag sa typ, eller det första jag någorlunda mins efter jag vaknat var: Har jag pratat i sömnen?
Sen så sa jag bara, jag vill åka hem till Johan nu, och jag ska hem nu!! och tjatade som aldrig förr.
Du ska ingenstans än sa dem och mamma gav mig en spegel för att visa hur mina ögon såg ut.
JA JAG ÄR JÄTTEPIGG NU ÅKER VI, och sen somande jag nästan igen:P haha

Efter en stund blev jag körd till avdelningen igen,ringde Johan och var rätt borta.
Sen fick jag 2 smörgåsar. Fan vad gött. Jag hade ju inte ätit sen frukost 06:45 på morgonen. Och nu var klockan typ 9. Mamma hade ju fått mat där också, och jag blev ju inte alls mer hungrig när jag såg henen äta :P.
Efter jag ätit behöve jag bara kissa och sen åka hem. Man var tydligen tvungen att göra det innan man fick åka. Så jag drack en jäkla massa vatten. Eller ja fick i mig en hel del på dem 2 mackor jag åt också eftersom jag var tvungen att ta en klunk varje gång jag svalde. Ja glömde säga att jag hade väldigt ont i halsen efteråt eftersom dem vart där nere och pillat. Hostade även lite grann.


mamma sitter och äter :P

Men till slut fick vi åka hem, klockan var nästan 11, så jag var hemma vid 12.
Johan var fortfarande vaken. Och gud vad underbart det var att vara hemma!! <3

Nu är det en ny dag, och ska väl inte skriva så mkt, undra om ngn orkat läsa allt?
Vi hörs, take care, och låt maten tysta mun;)