tuovineniida

Längtar faktiskt till att börja jobba. Det är tråkigt när alla andra gör det förutom jag :O Det är ju ifs inte lika jobbigt att vara hemma när det är fint väder och man får sola som de som jobbar inte kan. Men annars är det tråkigt att inte ha ngt att göra på dagarna..

Idag skulle det bli kanonväder men det har varit sådär =/ varmt men mycket moln.
Jag va ute och tog en promenad tidigare idag, efter att jag fixat mina naglar och packat med mig allt som jag ska ha med mig till Haparandra och Finland. Imorn åker vi :) .. Hur som helst, när jag gått en promenad tänkte jag lägga mig och sola. Liite sol fick jag nog allt hehe, solen kikade fram mellan molnen emellan åt. 

När Johan kommer hem ska vi åka till alingsås han jag, Petter, Bäsh och Jocke. De ska köra cross, inte jag och Jocke men de andra :) 
Men jag längtar iaf till imorn, konstigt nog. I vanliga fall när vi ska åka till finland längtar jag inte så mkt, inte sen mormor och morfar gått bort, då brukar det inte vara så roligt att åka. Men nu ska ju Johan med, och nästan hela familjen så det blir nog roligt. LÅNG resa bara, men skönt att komma iväg hemifrån en stund :) 

När vi kommer hem är det cross vm helgen efter, och det längtar jag verkligen till!! :) Som det ser ut nu är det jag och 8 killar som åker. Får väl se om det blir fler som ska med :P Men det blir nog roligt iaf ;D


Ge mig meer sooool!

Mer än ett år sen nu..

Nu när det har gått över ett år känns det som att det är dags att säga något, något om de som för alltid gjorde mig till en annan människa, något som sårade mig så djupt att det inte går att jämföras med mycket annat. Eftersom jag inte har några nummer kvar eller någonting får det bli såhär. Då ser även alla andra som är nyfikna det med en gång så går det iaf inte fram omvägar.

Jag tänker inte skriva så mycket om vad du betydde för mig innan du försvan ur mitt liv, för det vet de flesta, och mest av allt hoppas jag att du vet. Vi var vänner sen barnsben, du var som en syster för mig. Jag skyddade dig med mitt liv, jag ville dig det bästa, ALLTID!
Redan här blir det svårt, ögonen vattnas.  Det snurrar i huvudet, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Vissa studer känns det som att jag bara vill skrika, jag vill skrika att jag hatar dig, hatar dig för det du gjorde, hatar dig för att du försvan ur mitt liv, hatar dig för att du lämnade mig. Andra stunder känner jag något annat. Jag är förvirrad!

Så mycket vi har skrattat, så mycket vi har gråtit, vi har bråkat, vi har jävlats med varandra, men fram för allt skyddat varandra. Jag vet inte, kanske var jag inte redo nu heller, för det vattnas det vattnas och snart börjar jag nog gråta på riktigt. Men jag ska försöka...

Samtidigt som det här året har varit bland de bästa åren i mitt liv har det också varit bland de värsta året i mitt liv!
Att mista en vän som stått en så nära är helt obeskrivigt. Den dagen jag fick reda på att du gått bakom min rygg blev jag en annan människa. Jag är helt säker på att hade inte lyckan kommit i att jag träffade Johan då hade jag nog inte lyckats komma upp igen från det tomma hål jag föll ned i.

Varenda dag från att det här hände har det hängt med mig. VARJE DAG har jag tänkt på dig.. Mina tankar har däremot varit väldigt olika. Jag har gått från perioder till att ha gråtit av en stor saknad, av letan efter att finna den där biten igen som fattas inom mig, till att ha gråtit för att jag aldrig velat se dig mer, från att ha velat att du ska försvinna från världen, till att själv ha velat försvinna härifrån för gott. Det här är stort för mig att klara av att berätta ska du veta, men jag känner att vi är tillräckligt mogna för att klara av att ta det här. Eller jag vet inte hur du känner, hur du mått, vad du tänker eller hur du mår idag, men jag vet själv, och jag tror inte att klumpen inom mig försvinner innan jag verkligen får lätta på hjärtat.

Jag kollade nyss igenom mig bilddagbok, på gamla bilder på fester och så. Jag gör det ibland, det gör mig på bra humör. Jag hittade en bild som nästan fick mig att gråta, klumpen blev allt större och mitt frågetecken som jag haft inom mig hela tiden vägrade även här att räta ut sig. Jag vet inte om jag någon gång kommer få svar på frågan som vandrar med mig dag och natt. VARFÖR?


Kommentaren du skrivit värmer för en stund, tills jag vaknar upp och inser att du på riktigt inte menade det du skrev. Jag blir återigen kall och klumpen känns hårdare i bröstet.

Jag har haft många många drömmar om dig under året som gått. De flesta har varit väldigt hatiska, jag har varit arg och ledsen och oftast inte vetat vad jag ska göra. Du har mest bara skrattat åt mig och egentligen inte brytt dig om mig alls.  
Förutom en natt nu för kanske en vecka sedan. Du skulle dö. Du hade fått en sjukdom som inte gick att bota. Du hade två val, antingen skulle du lida dig till döds eller så fick du dricka något gift för att dö direkt. Det va jag du och din syster Angelica med i drömmen. Vi kramade dig, jag grät, vi grät allihopa, men mest jag. Vi ångrade att vi varit ovänner, du ångrade att du gjort som du gjort mot mig och kommit på försent att vänskapen vi hade var så viktig. Jag ville inte att du skulle lämna världen, men du orkade inte lida, du drack giftet och du försvan. När jag vaknade upp var jag kallsvettig, men mest av allt undrade jag, vad ville den här drömmen egentligen säga?

Jag vet inte om jag kommer få svar på mina frågor, om det någonsin kommer bli bra, eller vad som kommer hända?
Man vet inte innan svaren är där. Får väl se om det finns en vacker dag som vill ge mig svaren.

Men snälla Emmelie, du kan väl försöka hjälpa mig att andas lättare. Varför?