tuovineniida

Hej!
oj oj, idag har jag mkt i tankarna så jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag ska skriva för att det här ska blir bra. Det kan bli långt!!


Jag kan ju börja med lite bra saker som säkert snabbt blir dåliga saker.. Får väl se vart det leder här under skrivandets gång.
Ja hur som helst, i lördags åkte jag, Johan, Jonas, Sacka, Lisa, Bäsh, Klas och Jimmy till lidköping på cruising. Vi hade jättekul och alla var väldigt fulla ;D haha, som vanligt. eller a alla förutom Jonas som körde då.
Men det kändes som kvällen gick jävligt fort. Ifs kommer jag inte ihåg så mkt av vad som hände i slutet av kvällen heller så det kan ju vara det? Jag mins när vi skulle åka hem och jag mådde så jävla dåligt, men Johan sa till mig att bara sova så jag lyssnade på det och deckade direkt, efter en stund vakna jag och mådde dåligt igen men somnade om lika fort sen igen. Jag har ett svagt minne av att jag satte mig upp och grimaserade för Bäsh som tog kort, och när man kollar på bdb så värkar det ju stämma, haha, härligt när man inte mins saker (Y) Konstigt att det alltid blir så? :P
När vi kom hem mådde jag bra igen. Illamåendet hade gått över och nu var jag bara full, och glad tänkte jag skriva med glad var jag inte!! Och här börjar all skit som finns i mina tankar.
Jag måste bara säga det igen, jag har den underbaraste, bästa killen i hela världen <3 Jag älskar Johan över allt annat och det är klart att jag då vill tillbringa så mkt tid jag bara kan med honom, eller hur? Såklart vill jag vara med mina vänner och träffa dem också och så. Och det gör jag! Den som säger ngt annat kan komma och säga det till mig personligen, för jag har redan fått höra att det finns folk som sagt det...
Det är inte ofta jag och Johan är själva. Nu i fredags var vi hemma bara jag och han, kollade på film och hade det mysigt. Det kändes som att det var länge sen det var så. Men jag klagar absolut inte, jag tycker det är hur kul som helst att jag och Johan kan umgås med våra vänner samtidigt som vi är med varandra, och sedan åka hem efter vi umgåts med dem och bara tillbringa tid med varandra bara jag och han.
Tänk om vi inte hade haft samma vänner, det hade blivit mkt jobbigare. Sen så finns det folk jag umgås med som inte Johan gör och tvärt om. Men dem flesta umgås båda med :)
Nu ska jag säga er en sak som säger att jag skiter i mina vänner efter att jag blev tillsammans med Johan, känns som jag bara ska koka över nu när jag skriver detta, vill skriva och få ut så mkt på en och samma gång, men iaf.. Dem som sagt att jag inte umgås med mina vänner längre undrar jag vad fan dem fått det ifrån? Men däremot känner jag att det hänt så mkt sen jag träffade Johan. Mina tjejkompisar har slutat höra av sig till mig, och vad kommer det sig? Jag försöker höra av mig, men jag orkar inte, speciellt inte när man vet att folk bara är sura hela tiden, kan ni inte vara glada för min skull ist?..
Ska jag vara med vänner som jag inte så ofta träffar längre vill jag vara med dem för att jag känner att det ska bli kul, men just nu känns det som att jag måste åka och träffa dem för att jag känner mig tvungen.
Jag har lärt mig en sak under det senaste året, och det är den att jag bara har en riktig tjejkompis som jag litar på upp till 100 %, en tjejkompis som aldrig svikit mig, som alltid lyssnat om jag behövt någon att prata med, som aldrig dömt mig för den jag är och som aldrig varit sur i onödan, och det är Sofia <3 Jag önskar alla kunde få ha en vän som henne, för hon är fan guld värd. Hade jag inte haft dig Sofia hade jag aldrig varit där jag är idag, och jag är evigt tacksam över att jag hade turen att träffa dig, Jag älskar dig!
Jag har aldrig haft lätt att lita på folk och ännu svårare har det blivit med åren när vänner bara svikit en efter en. Den ena snackar skit efter den andra, ljuger en rätt upp i ansiktet och tror att det aldrig ska komma fram. Jag förstår inte hur man kan? Jag vet att alla snackar skit ngn gång, och jag ska inte säga att jag aldrig gjort det för det har jag. Men jag skulle aldrig säga ngt om ngn utan att kunna stå upp för vad jag tkr och kunna säga det till personen öga mot öga.
Jag önskar bara att mina vänner, dem som en gång sagt att dem varit mina vänner, dem jag sagt att jag älskar, dem jag litat på och gjort allt jag kunnat för att dem ska må bra, att dem kunde vara glada för min skull istället för att snacka skit, att dem kunde se hur mycket jag sprudlar av glädje när jag är i närheten av Johan.

Jag har alltid varit "tjejen utan problem", hon som alltid varit glad och försökt vara positiv. Jag har aldrig varit den som velat visa när jag mått dåligt eller velat lägga tyngd på ngn annans axlar bara för att jag haft det tungt. Det var nära jag tappade det och grävde ner mig där ett tag. Så ni som påstår att ni bryr er om mig ska vara glada över att jag träffade Johan, för det var han som fick mig att resa mig upp igen och förstå att livet kan vara underbart.
Jag sitter med tårar i mina ögon och tänker på dem vänner jag förlorat på så kort tid samtidigt som jag kan tänka tillbaka och få ett léende på läpparna, vad många minnen vi delat, hur mycket roligt och tråkigt vi varit med om tillsammans, och tänk hur fort allting försvan, hur vänskapen rann ut i sanden..
Jag har alltid tänk att efter något dåligt händer något gott. Och det var precis vad det gjorde, jag förlorade vänner och fick Johan. Men ska man verkligen behöva genomlida all skit för att få något bra?
Men jag fick inte bara något bra jag fick det bästa. Jag kommer vara din föralltid Johan<3
Jag vill tacka dig älskling för att du ännu en gång orkade sitta och trösta mig i lördags!

Nu får jag avsluta detta för det finns fortfarande andra saker jag vill skriva om..

I söndags var jag väldigt bakis, som vanligt tänkte man: vrf drack jag så mkt? :P haha, mår som man förtjänar brukar man säga..
Så söndagen var slapp, var hemma hos mig med Johan en stund sen åkte vi hem till honom och kollade lite på tv och myste och sov!
Imorses körde Johan mig till tåget och jag åkte till skolan.  Idag känns det som att det varit en jävla skit dag.
Vill inte säga vem det var men en person som betyder väldigt väldigt mkt för mig mådde dåligt och var ledsen, och det är svårare för mig att se ngn jag älskar ledsen än att själv vara ledsen. Sen fick jag reda på att Sofia var på sjukhus för hon hade fått svårt att andas, och då blev jag såklart orolig, och mer orolig när jag inte kunde få tag på henne. Men hon var okej, hade inflamation i vad det nu var, men fick medicin och mår bra <3
Sen när jag kommer till skolan är första lektionen inställd IGEN!! förbannad, JA!
När vi ska äta står omogna fittor (ursäkta uttrycket men är så jävla förbannad) i kön snackar om mig helt klart och när dem ska ta mat så börjar dem skvätta i maten för att det ska komma på mig? Hallå eller, är ni 3 år? Först när dem började med riset så tänkte jag att jag inte orkar bry mig, för va fan väx upp!! Men när dem kom till såsen och försökte skvätta det på mig så var jag tvungen och säga till att det faktiskt inte bara var hon som skulle äta och att det var så jävla omogen. Vill du ha? frågade hon och stäckte fram tallriken, haha. Hade sån lust att spotta i maten men kände att jag inte hade lust att sjunka ner till samma omogna nivå. Asså detta blir man ju inte ledsen av, utan det är ju bara skrattretande och jag tkr bara att det är omoget. Jaja vissa växer väl aldrig upp?

Nu är jag hemma i frillesås, har ätit mat med Sofia, det var väldigt gott. Kyckling, ris, sås och kokta morötter. Kan ju inte äta morötter utan att dem är kokta heller, för är allergisk då, och känner att det kliar gött runt munnen fortfarande efter vi åt, så tror inte dem var tillräckligt kokta :P

Men nu orkar jag inte skriva mer för idag. Ingen lär ju orka läsa då heller. Så hoppas iaf att eran dag varit bra!