tuovineniida

Livet är så kort!

Jag är och har alltid varit en väldigt långsint människa. Har någon gjort mig eller min vän illa har jag sent glömt det. Jag litar sällan på en människa igen om den en gång sårat mig.
Men jag tänker ibland, är det värt det?
Jag tror jag är väldigt rädd för att bli sårad. Jag har blivit det flera gånger i mitt liv och vill inte vara med om det mer. Vi alla vet ju hur det känns, inte kul.
Är det verkligen värt att fundera, att grubbla i evigheter, och försöka gömma sig för att inte stöta på problem, gömma sig för att inte bli sårad? Det kanske är värt att ta risker, se vad som händer, i vissa fall har jag svårt att tro att det kan bli värre än det redan är.

Livet är så otroligt kort. Oftast har man en bild på hur man vill leva sitt liv, jag har det. Det är sällan den har blivit som jag velat ändå. Det finns miljoner grejer jag hade velat ändra på nu, men kan inte. Är är det meningen att jag ska ändra på det? Kanske är det meningen att allt ska vara som det är? Bilden kommer ändras igen, kanske till det bättre, kanske till det sämre? Vem vet? ödet?

Är inte det konstigt ändå att det aldrig kan vara helt bra, att livet bara kan vara en dans på rosor? Som när man är nykär till exempel? Man har inga problem, bara pirr i magen, allt är underbart. Varför kan det inte vara så jämt, varför blir allt som "vanligt" efter ett tag igen? Varför kommer det alltid nya problem efter att man löst de gamla? Och varför kan man aldrig få svar på alla frågor?!